Grymtoxen tillhör släktet Bos. Artens latinska namn är Bos Mutus. Namnet grymtoxe härrör från det ljud den ibland frambringar. Ljudet är snarlikt grisens grymtande och det låter inte som nötkreaturens råmande. Den ljuder betydligt mer sällan än nötkreaturen.

Handjuret benämns jak.
Hondjuret kallas dri eller nak.

Sedan 1800-talet har man flera gånger försökt hålla tama grymtoxar i Europa. Detta har misslyckats eftersom klimatet är för varmt. I Schweiz, Österrike och Skandinavien samt i Kaukasus finns det grymtoxar. Grymtoxen är ett äkta bergsdjur. Den vilda formen fanns tidigare över hela det tibetanska höglandet. Ett tusental vilda grymtoxar finns kvar i norra Tibet. Grymtoxen används som husdjur i Tibet, Nepal, Buthan och Mongoliet. Den vilda grymtoxen är större än den tama. Handjuren är betydligt större än hondjuren och kan ha en vikt på upp till ett ton. Grymtoxen kan leva på en mycket mager föda. Förutom gräs livnär den sig också på starr, lavar, mossor och rotstammar. Pälsen har en extremt god isoleringsförmåga. Färgen på pälsen varierar mellan svart, brunt och gråvitt. Pälsen kan vid födsel vara silvervit för att senare övergå till andra varianter. Brun och svart färgteckning är vanligast. Förutom som riddjur och lastdjur så hålls grymtoxen för dess ull, kött och mjölk. Mjölken förädlas ofta till smör eller jäses till olika former av yoghurt. Avföringen är mycket hård och torr och som torkad är den ett ett utmärkt bränsle. För att spara energi så rör sig djuren långsamt och sävligt och vilar ofta. Den kan dock uppnå betydande hastighet på kort stund. Den simmar utmärkt och tycker gärna om att bada varma sommardagar. Öronen är små men blicken är skarp och den bevakar ständigt omgivningen och förändringar i denna från mycket långt håll. Hondjuret tvekar inte att angripa alla potentiella fiender som kan tänkas utgöra ett hot, speciellt om djuret har en kalv vid sidan. Den attackerar utan att tveka med våldsam frenesi traktorer, bilar, människor, hundar vargar eller tigrar eller vilket nu hotet kan utgöra. Det vet också väl hur den skall använda sina spetsiga horn för att göra maximal skada på den som blir angripen.

I Tibet korsar man grymtoxe med vanliga nötkreatur. Den manliga korsningen kallar man dzopkyo eller dzo. Den kvinnliga kallas dzum. De flesta bärdjur är dzoer eftersom de är inte lika aggressiva som grymtoxar.

Ovan här syns en dzum med sin kalv. Fadern till såväl dzumen och kalven är jaken på bilden tidigare. Bilden är från sommaren 2004. Modern till denna dzum är en ko av charolaisras. Det är inte en medveten korsningsprocess som verkställts utan korsningarna har skett av en slump.

Kalven har nu växt och liknar väldigt mycket en renrasig grymtoxe. Bilden är från slutet av november 2004 och kon bredvid är en renrasig fjällko.

Kingdom (biology)|Kingdom:Animalia Phylum (biology)|Phylum:Chordate|Chordata Class (biology)|Class:mammal|Mammalia Order (biology)|Order:Artiodactyla Family (biology)|Family:Bovidae Genus:Bos Species:gruniens

The word yak refers to the male of the species; a female is a dri or nak. The Swedish word is grymtoxe, because it´s sound is more like from a pig than from normal cattles. Wild yaks stand about two meters tall at the shoulder. Domestic yaks are about half that height. Both types have long shaggy hair to insulate them from the cold. Wild yaks can be either brown or black. Domesticated ones can also be white. Domesticated yaks are kept primarily for their milk and meat. They are also used as beasts of burden, transporting goods across mountain passes for local farmers and traders as well as in support of climbing and trekking expeditions. Often the pack animals are actually crossbreeds of the yak and Bos taurus (common domestic cattle). These are known in Tibetan as dzo or dzopkyo if they are male.  These are used for carrying heavy things. Female is called dzum. Yaks or dris can be dangerous, that is why they breed. Some information found on the Internet that is that the second generations of these breeding are sterile. The female yak or nak is generally crossbred with cattle to produce a more docile creature that can carry loads. The dzum lactates well and produces a better quality of milk than the nak. The second generation of these hybrids is sterile. To produce milk the cow must get a calf first, so the information that it will be sterile can not be true.

These animals live throughout the Himalayan region of south central Asia, in Tibet, Nepal, Buthan and Mongolia.

Till felicias startsida
To felicia start